Känner för att skriva av mig lite, så tack gud att ni inte är 1300pers i veckan längre som läser.
Denna blogg har blivit och kommer bli en personlig blogg där jag kan sortera,iventera och filtrera i mina tankar.

Denna morgon började underbart och jag såg fram emot denna dag, just för att jag ska få rå om William.

Men så ringer R och helvetet bryter lös. Det sista jag vill är att bråka, och tro mig, så lugn som jag varit genom  denna separation har jag nog aldrig varit, och jag är själv förvånad. Jag har haft respekt och försökt låta hans ilska rinna av sig på mig. Jag har låtit honom skrika åt mig för han "behöver" det.
Men nu börjar det ta ut sin rätt. Jag orkar inte höra hur dålig jag är längre.
Det blir som ett dåligt mantra

"- Du kan fan ingenting Anna. Du är ju bara blåst. Jag kämpar, vad gör du? Dumma jävla ****"

idag nådde det botten. Jag blev så innihelvete ledsen.

Att vara separerad är fan inte lätt. "Den här skiten får du skylla dig själv för anna".
Men är man 32 år måste man kunna hantera jobbiga saker och försöka göra det bästa, för barnen.



När fan ska detta sluta..