Just idag och ca 30 dagar tillbaka känner jag mig som en spillra av det som en gång var jag, som en sprucken vas.

Men en vis människa sa till mig att dessa spillror är vackra, och denna trasiga vas är så oerhört bräcklig och vacker, det är just sprickorna som gör den unik och alldeles egen.

Det var oerhört fint och omtänksam sagt. Det gjorde min dag!

 

 

 

Jag är inte den som ger upp iförsta taget. Jag kämpar tills mina krafter och ork skriker stop, eller tills jag går in i väggen, rent ut sagt.

 

MEN

 

Jag tänker inte kämpa för något som inte ger mig något.

Jag vet att jag är viktig och betydelsefull som jag är, och om det inte duger eller räcker till, så räcker inte jag till. Så enkelt är det...