Jag är tillbaka!
Någorlunda i varje fall. Denna natt har nog varit jobbigast av dem alla, paniken att bara kunna ta halva andetag för inte direkt att man blir avslappnad och kan somna? Jag försökte allt.
Rädd att störa sovande älskling bredvid. Tillslut hamnade jag på toa, gråtandes och kippandes..
Usch!

---

Där går någon för att bara vara utan att förklara varför kärleken tar skada
när man älskar med varann på ett sätt som bara någon kan

Åh långa nätter, där ute finns så många långa nätter
och han ligger ner och vilar mot min arm, jag längtar bort ifrån hans
kyla och hans famn, till långa nätter, till långa nätter

Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte gör som man vill



Hur som, idag beger jag mig till min kära mor o far.
Jag känner att jag vill vara uppi dom lite. Känna kärlek. Bli ompysslad. Vara liten. Bli frisk. Känna harmoni.


Usch jag känner spiralens effekt redan. Helt sjukt hur ens hjärna agerar automatiskt. 
Allt man lärt sig genom livet,
hur man hanterar jobbiga saker, eller hur man agerar utefter vad man känner..
Jag har alltid haft väldigt svårt för att vara sjuk. 
För när man ÄR sjuk så orkar man naturligtvis inte göra allt 
som man i vanliga fall gör. Hålla i ordning, städa, plugga,
busa med barnen ja you name it.
Och när man inte KAN göra detta är man inte duglig, 
då är man dålig, enligt mitt Gamla tänk,
SOM jag faktiskt tränat bort och tränat om till något bättre på KBT´n. 
MEN det finns kvar, 
men jag får kämpa som fan med det nya tankesättet.
OCH NU får jag jobba hårdare än någonsin.
Jag känner att allt blir gråare, och dom fina rosa och röda nyanserna blir färre o färre..


Så nu ska jag ut till Mamma. Arbeta med mig själv, finna mina goda tankar igen, finna mitt rosaröda liv 
med en liten dutt av grått. :)


Livet är ju faktiskt för vackert för att gråta för.