Att stiga från botten är inte lätt.
resan är lång och smärtsam och går inte galant, hur väl man än önskar.


Smärtan är för hög. Hatet är för högt, självföraktet är för stort.
Jag har inte lärt mig älska mig själv förren nu, när jag är 24.
Och har när jag ser  i backspegeln varit utsatt för våld och smärtan i alltför
många år. 
Alldeles för många år för någon så ung.


Många frågar mig,
- Va är det sant? Har DU varit med om det?
Och svaret är inte bättre än JA. Jag var varit den slagpåsen. Jag har varit den sophögen som man sparkar på.
Ja, jag har varit den smutsiga trasan. MEN jag har inte låtit den smärtan ta mitt väsen, mitt jag..

Den smärtan har visst, den har satt sina spår.

Jag kan inte stå med en ensam person i en entre.
Jag kan inte se verktyg fara runt i ett garage.
Jag kan inte ens vara på en fest där någon slänger en glasflaska.
Jag kan inte se någon bråka häftigt och
jag kan inte se någon spring emot mig snabbt, ens på skoj.

Jag kan inte svara på "Dolt Nummer" på telefonen
Jag ryser när jag ser PickUps
Jag kan inte tänka mig att bo på Alnö, för där har helvetet utspelats.


Listan kan göras lång.

MEN

Jag är en stark kvinna.
Jag kan IDAG bestiga berg. Jag kan föda mitt barn. Jag kan dansa.
Jag kan andas och le. Jag kan älska och hata. Jag är en stark individ som älskar livet.
Jag trodde aldrig att livet kunde smaka så sött och gott.


Jag älskar att vakna, varje morgon.



Ge fan aldrig upp.